Miriam i Kenya

Hejsan amigos

 

Igår hade jag bara 3 lektioner och slutade alltså 12.10 vid lunch. Under eftermiddagen fixade jag lite småtråkiga saker; jag tvättade och hängde tvätt, dammsög hela rummet, handtvättade lite ömtåliga plagg, började skriva om sportlovet (som snart kommer upp på bloggen!) etc. Jag såg också klart på "Det regnar köttbullar" och började titta på "Det regnar köttbullar 2". Very händelserik dag med andra ord...

 

Efter middagen var jag så sjukt trött att jag la mig under täcket och lyssnade på podcast och halvt somnade. Jag vaknade strax innan nattfikat och gick dit och smaskade lite melon innan jag återvände till sängen med film.

 

Idag var vår första lektion inställd vilket innebar att vi hade sovmorgon till 09.50 vilket var välbehövligt. Nu har vi haft engelska och kiswahili och lunch. Jag har håltimme just nu och sedan bara en franskalektion innan jag slutar. Efter skolan måste jag röjja undan lite plugg och fortsätta skriva om sportlovet. 

 

Om ni är intresserade av situationen i mitt nuvarande hemland så är det för tillfället lite sisådär. På kiswahili-lektionen benämnde Lazarus det lite smått politiskt inkorrekt som "little Mogadishu" (Somalias huvudstad).

 

Dels är det fortfarande kaos med kollektivtrafiken; regeringen implementerade nyligen en ny lag som tvingar alla Matatus och andra bussar att ha en digital speed-limit mätare och de kräver också licens av alla chaufförer. Tanken med det hela är ju såklart bra då kollektivtrafiken bokstavligt talat ständigt är kaos där ingen följer regler och där olyckor ständigt inträffar. Men implementeringen av det hela har gått helt fel då det är helt orealistiskt att detta ska kunna genomföras under en natt, vilket är vad regeringen vill. De kenyaner som är beroende av bussarna för att överleva har det alltså oerhört svårt just nu. 

 

Dels sprängs det lite bomber och skjuts lite människor var och varannan dag också. Det mesta har som vanligt anknytning till Al-Shabaab i Somalia (som Kenya inte är så jätteförtjusta i), även om motiven inte alltid är så jättegenomtänkta kanske. Vi får nu alltså inte besöka något större köpcenter (Junction, Prestige Plaza, Village Market etc.) och inte befinna oss vid större folksamlingar. Det lustiga är att man är så van vid detta nu så det känns inte ens konstigt längre. Det är självklart att det är obehagligt och skrämmande att folk spränger sig i bitar några kilometer ifrån ens hem, men när det nu är så att detta är ens hem så kan man inte gå runt och vara rädd för sitt liv ständigt och jämnt. Man anpassar sig helt enkelt till en annorlunda vardag från det man är van vid. 

 

Juste, nu har ju några av er som sökt hit till i höst fått ert preliminära antagninsbesked, eller hur? GRATTISGRATTISGRATTIS ni har det bästa året i ert liv att se fram emot :) Jag minns när jag fick beskedet att jag kommit in den 14 februari 2013. Jag var i Franska Skolans aula och plötsligt skrek Ebba ut att hon kommit in. Jag gick då direkt in på min egna mail för att kolla och såg ett mail från pappa med ämnet "Hurra hurra hurra". Glädjen och lättnaden var obeskrivlig.