Miriam i Kenya

 

Det var lite kaos med dagsplaneringen då det var så mycket vi ville göra så därför fick vi klämma in en tidig lunch vid 11-tiden efter att vi varit på barnhemmet. Vi åt lunch på Java Coffe House vid Junction och satt där tills 13.00 då vi behövde infinna oss vid skolan.

 

På skolan mötte vi Kassim som jag fått kontakt med genom Thomas. Han bor i Kibera (det största ”slum”-området i Kenya och Afrikas näst största slum) och arbetar med olika humanitära projekt där. Vi beställde en taxi som vi hyrde i några timmar och lät Kassim vägleda oss genom några delar av Kibera.

 

Vi besökte olika välgörenhetsprojekt, träffade grupper som arbetade för olika syften, mötte människor och barn och lärde oss en massa. Det var en fantastisk dag på så många sätt, även fast den typen av utflykt inte hade varit nödvändig i den perfekta världen.

 

Vi gick in i ett rum på inte större än 4 m² med plåtskjul till väggar och satte oss ner för att lyssna på kvinnorna. De var med i ledningen för ”Kenya Organization of People Living with Aids” som är en organisation som startade 2004.  Den bildades av individer i olika supportgrupper med syfte att adressera problemet med stigman och diskriminering till följd av HIV/Aids. Organisationen utvecklades vidare till att adressera frågor om föräldralösa och sårbara barn (OVC:s) som i flera fall lämnats hos oansvarsfulla och icke-omhändertagandes grannar och släktingar. Nu arbetar organisationen även med små ekonomiska projekt, de stöttar bl.a. olika grupper som bildats för att spara och låna pengar och för att starta småföretag. Nu har de också börjat ett rättvise-projekt som går ut på att ta itu med de rättsliga frågorna för utsatta barn, kvinnor och människor med HIV/Aids.  Vi lyssnade med beundran och respekt och imponerades stort av deras fantastiska, viktiga och helt osjälviska arbete. De jobbar som volontärer utan någon som helst vinst och det finns ständigt nya fall för dem att ta itu med.

 

Vi mötte också några av undergrupperna som fått hjälp av organisationen att bildas. Vi lyssnade bl.a. på en grupp med bara män i olika åldrar som byggt ett sällskaps-rum där människor kan samlas och hänga, köpa läsk och komma ifrån kaoset utanför. De visade oss en toalett som de byggt och som berättade om planerna för att bygga fler toaletter och även duschar. Allt det är, som ni nog vet, en oerhörd bristvara och alltså en extrem lyx i slummen.

 

Vi snackade bl.a. med en man som var en av de mest engagerade och kloka människor jag pratat med här. Han berättade om sitt liv, hur han gått från att hålla på med – som så många unga män i slummen tvingas göra – kriminella handlingar av olika slag under sin ungdomstid. En dag fick han nog av allt det eländiga och förändrade sitt liv totalt. Nu har han och hans vänner byggt ett liknande sällskapsrum med tv och även en växthus där de odlar och säljer grödor. För ett tag sedan blev de sponsrade med 10 000 ksh (700-800 kronor) av Raila Odinga, Kenyas premiärminister, vilket såklart var mycket stort för en tidigare kriminell slumpojke.

 

Vi besökte Grace Springs Academy där vi stod framför säkert 40 små, tindrande och nyfikna ögon i ett klassrum. Från början var skolan en kyrka. Då såg de hur stort behovet av undervisning i Kibera var. Det var framförallt änkor och föräldralösa barn som saknade möjlighet till utbildning och eftersom att så är fallet i hela Kibera bestämde sig kyrkan för att starta en skola. Vi pratade med rektorn på skolan som berättade om de möjligheter och hinder de mötte varje dag. Kenyas regering har valt att expandera järnvägen genom Kibera vilket betyder att alla byggnader bredvid järnvägen kommer att behöva rivas. Detta gäller alltså också Grace Springs Academy vilket betyder att de behöver hitta en ny lokal, vilket inte är särskilt lätt. Skolan behöver också hela tiden stöd för de utgifter och kostnader de har, exempelvis lärarlöner, inköp av mat och skolmaterial. Här är bilder på skolan från hemsidan www.gorskillnad.n.nu som är ett projekt som görs av två tidigare elever på SSN. Kika in där vettja!