Dag 220 - Nkokidongoi
Hej vänner
Vi promenerade i idylliska miljöer, satt i en ring och pratade och spelade maffian i timmar fram till midnatt, hoppade med maasaier, träffade de vackraste barnen och människorna och utforskade en skola på landsbygden.
I helgen var jag och 19 andra + Tilan i maasai-byn Nkokidongoi. Sammanfattningsvist var upplevelsen helt fantastisk. Att få göra den här sortens upplevelse lite spontant under en vanlig helg är bara något man kan göra i Kenya. Den är något jag kommer att sakna så oerhört mycket när jag kommer tillbaks till Sverige. Att få se och lära mig så mycket bara sådär liksom.
Vi åkte med bussen vid 08.00 i lördags morgon och åkte i ett par timmar. Vi kom till den lilla byn Maili Tisa långt nere i söder vid gränsen till Tanzania, ganska så nära nationalparken Amboseli. Där promenerade vi runt och träffade en kvinna som bjöd in oss till hennes hotell för att dricka te.
Vi åkte sedan till Baboon Guest House där vi bodde under natten. Det var ett mysigt hus mitt ute i den vackra naturen med utsikt över bergen och med träden runtom. Vi träffade Göran som är Tilans gamla folkhögskole-lärare och lite volontärer och studenter som också bodde där. Efter att vi ätit vår medhavda matsäck till lunch fick vi promenera lite själva och upptäcka.
Vi vandrade runt bland blommorna, husen och träden och häpnades över vilken fantastisk plats vi kommit till. Så orört och speciellt.
Vi hittade en skola där barnen dock tyvärr redan hade gått hem. Men vi gick omkring där och tittade och glades över de vackra målningarna på skolhusen som var målade av ”Målare utan Gränser”.
Speciellt glada blev vi över den här målningen som porträtterar de negativa konsekvenserna av kvinnlig omskärelse. Mäktigt att se det i ett maasai-område där kvinnlig omskärelse alltid varit en stor del av deras tradition.
När vi kom hem vilade vi en stund innan vi fick besök av lite maasaier. Dock inga kvinnor vilket var synd.
De dansade, berättade historier, sjöng, lärde oss att kasta rungo och mycket mer.
När solen började gå ner tog vi en kvällspromenad med två av volontärerna som hittade bättre där. De tog oss till ett vattenhål i en dalsänka och jaa jag vet inte hur jag ska beskriva det. Det var så fint med solnedgången och ljuden från skogen och alla kompisar och allt bara…
När vi kom hem grillade vi kött och ost och gjorde bakad potatis. Vi åt ute i det kolsvarta mörkret med ljus tända runtomkring oss. Sedan flyttade vi bort borden och satte oss i en cirkel och spelade maffian, berättade spökhistorier och pratade ända tills vi gick och la oss. Vilken dag det var.
I morse vaknade vi till dimman och lugnet innanför myggnäten. Vi sov alla i samma sal med bara 3 väggar som gjorde att man nästan sov utomhus. Vi såg ut bland bergen och träden där vi visste att babianer och leoparder låg och lurade.
Efter att ha ätit frukost och fått smaka den kenyanska traditionella rätten ugi (majsmjölsgröt med socker typ) gick jag och några andra på en promenad. Några andra av oss hade redan gått iväg för att bestiga ett av bergen under förmiddagen.
Efter att vi gått ett tag träffade vi två små pojkar och började prata med dem. De frågade oss ”Do you want to come to our house?” och vi sa givetvis ja. Det var en av de mest fantastiska upplevelserna sedan jag kom hit på riktigt. Det känns som att jag förminskar allting när jag skriver ner det, man måste helt enkelt uppleva det på riktigt för att förstå.
Vi kom in i en trädgård som var grön och lummig med en massa träd och växter. Pojkarnas mamma kramade om oss och deras två ytterligare syskon var också där. Pappan jobbade som pastor och var därför och höll gudstjänst och var alltså inte hemma. Vi fick sätta oss i stolar och spela spel med dem och blev bjudna på bananer och apelsiner som de odlade. Mamman kunde bara lite engelska så pojkarna fick agera tolk och översätta.
Vi lärde känna dem och deras liv och blev visade runt och tog en massa bilder med barnen som tyckte att våra gigantiska kameror var helkul. Sedan gjorde jag chai-te med mamman Mary. Hon gav oss armband så att vi skulle minnas dem och bjöd oss att komma tillbaks så att hon skulle kunna laga mat för oss – hon hade inte någon mat där och då att bjuda oss på sa hon. Några av oss gick för att hämta kex, bröd och annan mat som vi hade i huset och när vi gav det började Mary gråta av tacksamhet. Tänk att något så litet för oss kan betyda så mycket för någon annan. Vi sjöng sånger tillsammans och hade det så oerhört bra. Blir alldeles rörd när jag tänker på det.
Efter att ha varit där i flera timmar promenerade vi hem. Vi packade ihop allting, sa hej då och åkte iväg. Nu har vi ätit god middag och jag har duschat och packat upp. Jag har pluggat lite inför idrottsprovet och bakat chokladbollar. Nu ser jag på Big Bang Theory och super in det sista av helgen. Ha det bra kompisar