Dag 221 - Mount Kenya
Så. Då ska jag äntligen berätta om det största äventyret jag någonsin gjort – Mount Kenya. Detta gjorde vi mellan den 27 februari och 3 mars 2014.
Vi gick 7 mil i 35 timmar på en alldeles för hög höjd och i och med det besteg vi Afrika näst högsta berg, Kenyas högsta berg och vi befann oss högre upp än alla platser i hela Europa.
Dag 1:Pirriga men taggade åkte vi med bussarna 07.30 på morgonen i cirka 4 timmar till gaten vid foten av berget. Vi mötte organisationens ledare som skulle följa med oss på vandringen. Medan alla höll på att göra sig i ordning kom plötsligt en stor folkhop ned från berget, dessa skulle visa sig vara våra galet duktiga och starka bärare. De bar alltså våra enorma ryggsäckar, deras egen packning, maten, tälten – allt! Vi fick lunch bestående av 3 degklumpar och började sedan vandringen uppåt.
Den här dagen var den absolut lättaste. Vi gick genom vacker skog, regnskog, bamboo-träd och kunde faktiskt njuta ganska så mycket. Vi skymtade bergstopparna långt borta och snackade hela tiden om en massa skojjigheter. Organisatörerna var alltid så hjälpsamma och vänliga och vi tog ofta pauser samtidigt som de ropade ”Check for hot spots and drink water!” Alltså att vi skulle kolla till fötterna för att undvika skavsår.
Efter cirka 5 timmar nådde vi Met Station och välkomnades med popcorn, kakor och chai-te. Det blev kallt väldigt snabbt så vi slängde på oss varma kläder innan vi åt middag. Jag och Fanny delade tält under natten och sov frysandes med apor runtom oss.
Dag 2: Vi vaknade tidigt och fick frukost och lyssna på information och skräckhistorier om berget. Vi fick höra om hur viktigt det var att dricka, om risken med höjdsjuka och att man inte fick försvinna iväg för då fanns risken att man kom vilse och aldrig återvände... En av de jobbigaste sakerna med resan var att diska kåsan och muggen och skeden i det äckliga vattnet som alla andra redan diskat i. Det var heller inte särskilt kul att dricka det renade bäckvattnet som alltså var ok att dricka men som hade en massa svarta saker och jord som flöt omkring… Menmen vi vande oss vid allt det jobbiga och i slutet tänkte vi knappt på det.
Vi snörde på oss vandringskängorna, fyllde camelbacksen och satte på oss ryggsäckarna. Sedan började vi gå uppåt. Vi gick och vi gick och vi gick. Sedan gick vi lite till. Och mycket till. Och vi slutade aldrig att gå. Vi varvade vätskeersättning med vatten och dextrosol. Vi tog ofta pauser som kändes alldeles för korta för sedan var det dags att gå igen. Redan nu började vissa kräkas på grund av höjden och till slut vände tre personer om för att de inte klarade det. Den här dagen vandrade vi totalt i 8 timmar och ökade ungefär 1,2 km i höjd. Landskapet var helt overkligt, det var som att det hörde hemma på månen eller mars och inte på jorden. Det fanns växter som man aldrig sett tidigare och jag som inte mådde så jättedåligt vid det här laget kunde faktiskt njuta en hel del. Vi gick först genom skog där vi fick akta oss för att kliva i elefantbajs. Det är inte så ofta man får göra det va? Sedan försvann träden mer och mer och tillslut var det bara oändliga vidder så långt ögonen nådde. Vi körde ”20 frågor” och andra billekar, sjöng och pratade. Dagen var lång och utmattande men ändå kul.
Den klassiska degklumps-lunchen
Tillslut kom vi fram till en stor dal. Vi gick längs dalens ena sida och gick gradvis ner i sänkan.
Vi kunde äntligen skymta topparna långt borta bland molnen...
Vi kom efter ett tag längst ner och följde där en bäck som ledde oss till Mackinder's Camp som låg 4200 m.ö.h. Vid det här laget hade jag och de flesta andra en bultande huvudvärk på grund av höjden. Luften kändes otrolig syrefattig och flera la sig direkt i tälten på grund av illamående. Den här kvällen var riktigt kall. Ett av tälten var väldigt stort och rymde nästan alla oss ungdomar. Vi kurade ihop oss med flera lager kläder i en ring i tältet och värmde oss alltså genom kroppsvärme. Efter middagen la vi oss direkt och jag somnade med huvudvärk och milt illamående. Julia fick dessutom hoppa in i mitt och Fannys tält och dela sovsäck med mig eftersom att hon råkat ta med sig en alldeles för kall sovsäck. Det var en smått klaustrofobisk natt men det gick bra ändå. Stjärnhimlen som visade sig under kvällen var helt magisk. Tänk er att befinna er uppe på ett berg i Afrika mitt ute i ingenstans utan elektricitet eller något som lyser upp omgivningen utom stjärnorna. Det är något jag aldrig kommer att glömma i alla fall.
Jag och Jullan speglas i vattnet med topparna i bakgrunden
Ett värmefyllt tält
Våra duktiga bärare
Dag 3: Den här dagen var det acklimatiseringsdag, vi skulle alltså vänja våra kroppar vid den onormalt höga höjden. Vi åt frukost i lugn och ro innan vi påbörjade utmaning att ta oss upp för en av ”kullarna”, en av dalsänkans kanter typ. Vi skulle öka 300 meter i höjd och komma fram till en sjö. Vandringen var jobbigare än förväntat. Det var brant x1000 och därför faktiskt ganska så läskigt att gå. Man snubblade på stenar som inte satt fast och flåsade som en dåre.
Vi såg ut över den brutala kullerstensbacken vi skulle bestiga nästa natt för att nå toppen. I backen på bilden ser ni två tappra krigare som var på väg ner.
Efter några timmar var vi uppe. Belöning i sig var kanske inte sådär jättestor eftersom att det blåste som bara den vilket gjorde att man frös in i märgen. Men utsikten var otrolig. Vi såg toppen dit vi skulle nästa dag och frågan som hela tiden upptog tankarna var ”Hur tusan ska vi lyckas ta oss upp dit levandes?” Vi åt lunch vid sjön och 5 galningar fick för sig att bada. I det iskalla vattnet. Jag satt istället ihopkurad, lutad mot en klippa i skydd från vinden och sipprade i mig vatten för att minska den bultande huvudvärken. Vid sjön fick vi också lära oss om floran och faunan på berget av en av ledarna som var mycket kunnig.
Galningarna...
Glaciärer på topparna
Vandringen ner gick snabbare men var inte direkt enklare. Man snubblade och hade smått dödsångest då man gled nerför den slippriga sluttningen. Tältens färger syntes långt där nere så vi hade alltid vårt mål i sikte. När benen nästan inte orkade hålla kroppen uppe längre kom vi ner och kunde vila ut oss. Vi fixade och förberedde inför den största utmaningen av dem alla nästa natt. Varma kläder lades fram och fötter plåstrades om. Vi åt middag så tidigt vi kunde för att komma i säng tidigt. Jag, Fanny och Julia gick och la oss direkt efter middagen efter att vi sett till att allt var i sin ordning inför natten. Känslan på campet den kvällen är obeskrivlig. Så mycket pirr och nervositet i magen hos alla. Vi var taggade, rädda och så naivt ovetandes om vilket helvete vi gett oss in på.
Dag 4: Dag kan man inte kalla detta för. När alla ni i Sverige låg och sov bekvämt i era varma sängar blev vi väckta av skrik och rop klockan 01.15 i den iskalla natten. Jag, Jullan och Fanny klädde på oss kläderna vi lagt fram i tältet. Jag hade på mig: två underställ, en ulltröja, en fleecetröja, en skidjacka och en regnjacka på överkroppen och underställ, vandringsbyxor och regnbyxor på benen. Utöver det hade jag två lager vantar, en mössa, pannlampa och ullsocker under vandringskängorna. Ganska så på plåstrad alltså…
Vi fick havregrynsgröt, chai-te och kex innan vi räknade in oss och ställde oss i led. Killarna bak och tjejerna fram. Mellan var tionde person fanns en ledare som skulle kunna hjälpa när det behövdes. Vi stod i ett led med pannlamporna och stjärnorna som enda ljuskälla. Det var så galet mäktigt. Stjärnhimlen ovanför oss och den massiva omgivningen runtom oss.
Så började vi gå. Eller lunka rättare sagt. Vi gick i ett lugnt, bekvämt tempo så att vi skulle klara av det. I början kunde jag verkligen njuta av allt. Vi pratade och skrattade åt hur overkligt allting var. Att vi var i Afrika mitt i natten i ett iskallt, ogästvänligt klimat uppe på ett berg tillsammans med hela vår internatfamilj och lyste upp natten med pannlampor. Det är något man bara gör en endaste gång i hela livet. Efter ett kort tag insåg vi att vi kommit fram till toppens fot, alltså början på nattens stigning, och att vi alltså befann oss i kullerstensbacken. Den var lång. Och kall. Vi gick en efter en i en sicksack-rörelse utan att se mer än en meter framför oss. Vi var som en gigantiskt lucia-orm som sakta slingrade sig uppåt. Ibland pausade vi och eftersom vi drack så mycket var det alltid ett äventyr att gå ut mitt i det okända mörkret åt sidan för att gå på toa, utan att ha någon aning om vart man gick. Kullerstensbacken var som sagt fasanfullt lång och ibland blåste vinden så mycket att man nästan flög iväg. Den gick ändå relativt bra för mig faktiskt. Jag mådde helt ok och kunde till och med sjunga lite emellanåt. Vissa grät och kunde inte prata medan vissa pratade oavbrutet. Höjden påverkar verkligen alla helt olika, det har inget att göra med hur vältränad man är. Den mest tränade och duktiga löparen kan vara den som misslyckas.
Efter en tid som kändes som en evighet nådde vi en topp-stuga där vi kunde vila oss lite. Vi trodde då att vi nästan var klara. Men det skulle visa sig att vi hade helt fel. Nu hade vi ändå vår topp i sikte och kunde därför hela tiden motiveras av målet. Men det var alltid ännu en backe, ännu ett stycke att klättra på.
Vi körde via ferrata, alltså klättring med en stålvajer att hålla fast i. Ibland var berget jättesmalt med stup på båda sidorna. Vi såg glaciärer bredvid oss och vattnet i camelbacksen frös till is på grund av kylan vilket gjorde att vi inte kunde dricka. Huvudvärken och illamåendet tilltog för varje steg, för varje meter vi ökade i höjd. När jag mådde som sämst hörde jag en av ledarna säga ”It’s only 45 minutes left”. Då typ dog jag. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lyckas med det. Det som fick mig att klara av det hela var min inre röst som sa: ”Andas in, andas ut. Glöm för tusan inte att andas”. Det var den enda jag tänkte hela tiden. Jag gick per automatik och tänkte bara på att vad som än händer så ska jag nå den där jädra toppen.
Vi gick medan solen började gå upp på ena sidan. Ena sidan av himlen lyste i orange, rött och gult medan den andra var kolsvart, endast upplyst av planeter och stjärnor. Det var bland det vackraste jag sett.
En glaciär till höger...
Till sist kom vi till den sista stegen, vi klättrade upp för den, och var uppe...
Vi stod på toppen av Mt. Kenya, över alla människor i hela Europa, med molnen under oss och solen på uppgång. Jag var så stolt och så glad, och mådde sämre än vad jag någonsin gjort. På toppen tog vi bilder och hurrade och försökte njuta så mycket som möjligt. Många satt bara helt tysta och koncentrerade sig på att typ leva, och andra grät hysteriskt. Ja det var minsann en upplevelse...
Sedan var det ju dags för vägen hem. Jag tänkte att det skulle bli bättre i och med att vi sänkte i höjd men min huvudvärk och mitt illamående tilltog hela tiden. Jag sprang nästan först av alla nerför hela den oändliga nerförsbacken som aldrig tog slut, bara för att komma hem så snabbt som möjligt. Vi gled på rumpan och snubblade av och till och brydde oss inte om något annat än att komma ner. Jag minns speciellt en lång paus vi hade mitt i backen då vi väntade i en halvtimme på de övriga i gruppen för att vi gått lite för snabbt. Jag lutade mig mot en större sten och satt där så länge så att jag somnade...
Till sist kom vi ner. Jenny sprang och omfamnade sin pappa som avstått från sista etappen på grund av höjdsjukan och alltså väntade på basecampet. Jag gick direkt på toaletten och la mig sedan utanför vårt tält och pustade ut. Jag var helt förstörd av utmattning, illamående, huvudvärk och kyla.
Vi hade gått hela natten, från 02.00 till 10.00 då vi kom tillbaks ner till Mackinder's Camp. Det värsta var att vi inte fick vila länge alls. Vi skulle ju gå hela vägen ner under dagen till Met Station. Efter att ha slängt i oss lite frukost/lunch, packat ihop alla våra saker och städat upp så började vi vandringen hem till det första campet. Vi kände oss så orkeslösa och frågade oss själva hur tusan vi skulle klara en sänkning på 1,2 km efter allt vi gjort under natten. Vi gick och gick och gick. Jag var helt tyst, sa ingenting, koncentrerade mig bara på att gå utan att kräkas.
Så småningom blev det lättare. Pratet tilltog sakta men säkert ju längre ner vi kom. Det blev lättare att andas och målet kändes närmare. Efter flera, flera timmar var vi framme vid Met Station där vi skulle sova under natten. Vi åt middag och sov sedan ytterligare en kall natt i tält med apor utanför.
Dag 5: Vi åt frukost, packade ihop våra saker och hade avsked med bärarna och ledarna. Vi tackade och hyllade varandra för prestationen. Sedan gick vi hela vägen ner till foten av berget där vi 4 dagar tidigare blivit avsläppta med bussarna. Det var inte direkt någon utmaning efter allt det vi genomlidit och gjort.
Känslan när vi kom fram till gaten är obeskrivlig. Det var en sådan befrielse, lycka och stolthet. Vi hade klarat det. Vi satte oss i bussarna och njöt som bara den.
Vi kom fram till skolan vid 17-tiden och duschade länge och skrubbade varenda centimeter av kroppen. Smutsen som samlats under 5 dagar utan dusch var inte att leka med. Jag packade upp och tvättade och beställde hem pizza tillsammans med andra från Art Café. Sedan satt jag i rummet och kollade på film och åt choklad och kände hur livet var ganska så bra ändå. Jag var ju sedan tyvärr tvungen att packa igen inför resan med pappa och Daniel dagen efter men det gick ganska så snabbt och fick mig ändå att känna mig taggad inför något annat.
Jepp, där har ni den långa resan om vårt långa, jobbiga men ganska så underbara äventyr. Det var det jobbigaste jag gjort. Det var det finaste jag gjort. Nu är allting över och det enda som återstår är minnena om vårt stora äventyr. Och den fantastiska vetskapen om att jag aldrig kommer att göra om det frivilligt.
Bilderna i inlägget är tagna av mig själv och Bengt Ek. Tack för dem och credit till dig!
skriven
Jättekul att se hela promenaden i text och bild och framför allt att få uppleva den igen genom någon annan! Tack!