Miriam i Kenya

 

Vi är drygt 60 personer från SSN inklusive föräldrar och lärare och sedan kommer det finnas minst en "bärare" för varje person. Alltså en kenyan som bär våra gigantiska ryggsäckar medan vi bär våra små. Inte känns det särskilt schysst eller okej men det är så det är bara. 

 

Idag var annars en vanlig skoldag. Under lunchen gick jag till Junction och sista-minuten handlade inför resan. Våtservetter då vi kommer sakna tillgång till dusch under 5 dagar (aaaahhh panik), snöre att binda mitt liggunderlag utanför ryggsäcken med, pulversoppa om det skulle krisa samt en mugg att dricka te med. Annars känner jag att jag var väldigt bra förberedd med den utrustningen jag hade med mig från Sverige vilket är skönt. 

 

Efter skolan hade vi akrobatik - det var dock bara jag och Fanny som deltog då alla andra var upptagna med annat. Soldier var dessutom inte heller där så det var bara jag, Fanny och Job vilket var väldigt kul men ansträngande...

 

Utöver oron för hur jag ska klara av att nå den där jädra toppen på 5000 meters höjd är jag livrädd för att bli sjuk. Det är helt galet här just nu. Det är som en sjukdoms-anstalt på internatet - alla är verkligen sjuka på något sätt. Kräksjuk, hjärnskakning, bruten arm, förkylning, bakterie m.m. Hur tusen jag lyckats undvika epidemierna är helt otroligt men det är bara att tacka och bocka för det.

 

Nu stirrar jag mig blind på Big Bang Theory och försöker förtränga nervositeten och rädslan. För jag ska för tusan lyckas ta mig upp till toppen. Krypandes, gåendes eller springandes. På ett eller annat sätt i alla fall. Nu ska jag sova några timmar och sedan börjar med all sannolikhet den tuffaste utmaningen vi någonsin gjort. Men vi kommer nog ha det ganska så väldigt mycket underbart där uppe ändå är jag rätt säker på. Vi hörs om vi hörs.

 

Come at me Mt. Kenya.