Om att komma hem

Hejhallå på er, det var ett tag sedan sist. Nu är det 27 dagar sedan jag kom tillbaks från Kenya och jag tyckte nu att det var dags att skriva av mig lite...
 
Varje gång jag träffat någon ny sedan jag kommit hem som jag inte träffat på ett år har jag fått frågor som "Hur har du haft det?!" eller "Hur känns det att vara hemma?!". I början försökte jag ge så utvecklade svar som möjligt men numera svarar jag bara som per automatik. "Det var fantastiskt", "Jag hade det jättebra", "Det känns konstigt att vara hemma", "Det är blandade känslor".
 
Jag börjar själv bli trött på mina banala och intetsägande ord, men, hur kan jag på något sätt ge ett svar som ens närmar sig att ge rättvisa till allt vad Kenya innebar och fortfarande innebär för mig? Hur kan man beskriva en hel livstid som man levde under bara 10 månader? 
 
Jag har hunnit göra både mycket och lite sedan jag kom hem känns det som. Jag har träffat både gamla vänner och Kenya-vänner, hälsat på klassen, haft olika picknickar, gosat en massa med Jesper, sett Håkan på Ullevi, ätit svensk mat, jobbat, degat hemma med film, läst böcker m.m. Vissa dagar har det varit fullt upp medan jag vissa dagar knappt rört mig alls. 
 
Nu har jag ändå varit hemma i snart en månad och därför hunnit landa rätt mycket. Jag har kommit in i någon slags rutin, en gammal men också ny typ av vardag. Å ena sidan känns ju allting som vanligt. Jag har umgåtts med samma människor som innan och gjort samma typ av saker som jag brukade göra. Lidingö och Sverige ser inte särskilt annorlunda ut från hur det såg ut för 10 månader sedan. Å andra sidan är allting så annorlunda. Det är annorlunda dels för att jag själv känner mig annorlunda. Jag har 10 månaders baggage i hjärnan som verkligen satt sin prägel. Det är ju svårt att förklara hur man förändrats för andra, det är väl mest något man känner av själv. Det handlar om hur man ser på saker, tankesätt och prioriteringar. Det är också annorlunda därför att tiden ju också fortsatt här i Sverige för alla andra. Jag har ju trots allt gått miste om 10 månader av mina kompisars och familjs liv, och det självklart att det känns och märks av. Jag är inte längre fullt uppdaterad om allting i mina kompisars liv. Jag vet inte lika mycket som de vet om allt som hänt här och jag är kanske inte längre den första de har i tanken att ringa och berätta något för när något har hänt. Eftersom att jag inte funnits till under 10 månader att ringa till. Självklart kan det göra ont ibland och kännas jobbigt, men jag ser det som en ofrånkomlig period som ändå var ganska så väntad. 
 
Men... det var och är jobbigare att komma tillbaks än vad jag trodde att det skulle vara. Därför att jag lever fortfarande kvar lite i Kenya. Det går inte en dag utan att jag tänker på Kenya och drar paralleller till det. Mentalt sätt lever jag kvar där och det kan göra så fruktansvärt ont i kroppen när insikten om att det verkligen är över för alltid kommer. För hur går man vidare? Jag vill inte gå vidare och kan inte gå vidare därför att jag vet inte hur man gör. Hur går man vidare från det absolut bästa året i ens liv och hur gör man för att resten av livet inte ska kännas så otillräckligt?
 
Jag saknar att varje dag leva min dröm. Att alltid ha ett nytt, spännande äventyr framför mig. Även om man vaknade upp och inte gjorde något alls på en hel dag så var man fortfarande i Kenya i Afrika med apor på trädgården och den insikten kunde få en att bubbla över av lycka. Jag saknar att leva fullt ut hela tiden och verkligen uppleva, se och göra saker. Att vara en medborgare som såg och ibland gjorde en yttepytteliten nytta. Att verkligen känna att det är här jag hör hemma. Det är också jobbigt och frustrerande att inte några ord räcker till att förklara hur det känns. Det är extra jobbigt att människor som brukade förstå allt inte längre gör det. 
 
Framförallt är jag rädd för att glömma. Att glömma bort allting jag hela tiden lovade mig själv att inte glömma. Barnen som kramade ens hand i slum-områdena. Winnie som jag träffade som då låg döende i AIDS och som nu med största sannolikhet inte finns med oss längre. Djuren som hela tiden faller offer för tjuvjakt. Kvinnan som samlade smutsigt vatten vid sidan av vägen med ett barn på ryggen och mannen som sålde sockerrör ur en trasig skottkärra. Men inte bara allt det som är jobbigt att tänka på, utan också allt det underbara. Den röda jorden som smutsade ner alla ens kläder. Monsunregnet som föll som tegelstenar mot marken. Livsglädjen och vänligheten hos människorna. Allt det fantastiska jag fick ut av att bara vara med mina nya vänner. Jag vill inte glömma och får inte glömma men är rädd att jag redan glömmer. 
 
Jag är också så rädd för att falla tillbaks till den vardagen som var vardag innan Kenya var det. För det fanns ju en anledning till att jag sökte dit. Jag känner mig förändrad men det är så svårt att göra något av den förändringen. Så svårt att inte falla tillbaks till ens gamla mönster och ens gamla sätt att vara på och tänka på. Att klaga på obetydligheter och inte se något som helst perspektiv. Jag vill ha kvar den förändring som Kenya medförde men det är så lätt att tänka men så svårt att agera. Varför det är så vet jag inte.
 
Jag har hela tiden en känsla av att jag snart ska tillbaks dit. Att jag liksom "gästar" mitt liv i Sverige för en stund och att jag inom nolltid kommer sitta på nattfikat tillsammans med min SSN-familj igen. Men någonstans djupt inom mig tror jag ändå insikten om att vår tid på SSN är över finns. Ibland kan jag förstå att detta kapitel är över och att det numera bara skrivs nya. Jag bara längtar tills nästa äventyr kan börja, för just nu känns detta ganska så jobbigt faktiskt. Älskar ju Sverige och allt men känner mig rätt färdig med det för tillfället.   
 
Och här är två filmer som Astrid och Klara klippt ihop från året.