Dag 289

Då var man här - sista natten i Kenya. Gud jag vet inte ens vad jag ska skriva. Jag citerar Klara som lyckats formulera allt så bra.
 
"Början på slutet. Packar ner de senaste 10 månaderna i två stora svarta väskor. Tvättar en sista gång. Samlar ihop kläder som lånats ut åt höger och vänster under året. Rensar. Kramar ur varenda potentiell droppe ur de sista dagarna. Imorgon är det dags för mitt sista hejdå, och efter det kommer det bara fortsätta. Skölja över mig på en gång. Jag tror aldrig att jag har behövt göra det här förut. Säga hejdå för alltid till någon. Liksom säga “Det har varit fint att få lära känna dig, ha ett bra liv nu.” Hur gör man det ens? Kan någon på riktigt tala om det, för jag har ingen aning." 
 
Igår var det skolavslutning. Så som jag skrev i förra inlägget gick vi upp och åt en mysig frukost i zebra och efter det gjorde vi oss i ordning. Alla var sedan samlade på skolgården och var sååå fina. 
 
Tillslut började studentbussen komma inrullande genom gaten och ut på gräsplanen. De hade varit på savannen och haft champange-frukost! 
 
Det var helt otroligt fint verkligen! Att se våra SSN-treor ta studenten. Så mycket tårar, leenden och känslor.
 
Efter de kom hade de fika i biblioteket med betygsutdelning. Rosie hade tydligen läst upp delar av deras personliga brev som de skrivit när de sökte in hit vilket måste varit kul att höra :) Under tiden satt vi andra och väntade och gjorde inte så mycket mer än att prata.
 
Tillslut var det dags för utspringet! Eller tjaa mer uthoppet kanske. Rosie höll tal och det gjorde även Sveriges ambassadör för Kenya. Sedan fick de en och en åka ned för rutschkanan och ta studenten.
 
Efter det var det dags för lunchen. Buffé med god mat och en mängd fantastiska uppträdanden. Hedda och Ebba sjöng en otroligt fin sång som de skrivit själva om året. Ska lägga upp video sen. Sammanfattningsvist för hela dagen grät majoriteten mest hela tiden. Tårarna kom och gick som de kände för. Nu känns det som att jag gråtit slut på alla tårar. Lunchen var i alla fall oerhört lyckad med våra två toastmasters Julia och Alma som var suveräna. 
 
Som avslutning hade vi en kramcirkel runt poolen. No words needed.
 
Efter lunchen hade vi lite fritid. De flesta av oss gick då iväg och firade på Brews Bistro. Hela tiden var det en blandning av glädje och extrem ångest och sorg. Mestadels den senare biten. Vi var på Bistro i någon timme innan vi gick tillbaks till skolan där det var fördrink med alla lärare, elever och personal. Vid 19.00 gick bussarna sedan till Norfolk Hotel där middagen skulle hållas.
 
Vi hade hyrt bal-rummet vilket var väldigt lyxigt. Än en gång var det buffé och än en gång hade vi två fantastiska toastmasters - Victor och Erika. De hade kämpat länge med att få till middagen perfekt. Det var verkligen så kul - de läste först upp vilken typ av "klassens" varje student var, en i taget. Sedan hade de gjort i ordning ett videoklipp för varje student där personen presenterades. Sedan gick en eller flera 2:or upp och höll ett litet tal till studenten och sedan visades en överaskningsvideo från studentens hem. Erika har mailat i månader med alla studenternas föräldrar och anhöriga för att få en eller flera hälsningar från dem. Som ni förstår blev det mycket skratt och tårar. 
 
Utöver det höll även vår favoritlärare Jonas tal vilket ledde till stående ovationer och en enorm hyllning till honom från oss. Det var också lite andra småa och goa framträdanen, bl.a. "snabb fakta om året med Victor".
 
Vid 11-tiden körde bussarna vidare alla till Galileo. De flesta lärare följde med förutom några som vi då alltså fick säga hej då till där och då. Lyckligtvist var det ett event på Galileo och mycket folk där. Vi dansade hela kvällen till 03.00 med rektor, lärare, föräldrar och alla oss. Den sista utekvällen och en av de bättre. Bra musik och alla vi tillsammans en sista gång. Mitt under kvällen kom dock verkligheten som ett bombnedslag. Axel lämnade oss på Galileo och åkte mot flygplatsen. Han var alltså den första som åkte hem.
 
När vi kom hem till internatet började det sedan på riktigt. 04.30 skulle det första gänget åka iväg. Paniken, stressen och ångesten infann sig hos de flesta och det var hela tiden för mycket. Nej jag vet inte det går liksom inte att skriva ner det på ett riktigt sätt. Man känner sig bara tom nu.
 
Efter att vi sagt ett långt och utdraget hej då till Wilhelm, Sofie, Ebba och Denise så gick jag och Fanny och la oss och sov inne hos mig.
 
Imorse gick vi upp vid 11.00. Jag, Fanny, Ebba, Tula och Majken promenerade vid 12-tiden till Java för att äta brunch. Vi nämnde hur märkligt det var att gå på Ngong Road mot Adam's Arcade då. För några dagar sedan när jag och Majken gick mot Adam's Arcade pratade vi om hemresan med ett helt annat perspektiv - det var fortfarande en avlägsen framtid dit. När vi nu gick på vägen så kändes allting så annorlunda. Vi var nu framme vid målet liksom och det var ingen tid kvar att dra ut på.
 
Brunchen var i alla fall jättemysigt, för min del blev det halloumi och avocado wraps samt jordgubbslemonad. Vi strosade sedan förbi Toi en snabbis för att säga hej då innan vi gick hem.
 
Resten av dagen har vi typ spenderat med att packa, stressa och säga hej då. Två ytterligare lass med typ 30 personer har lämnat oss vilket innebar ett långt och konstigt hej då.
 
Jag är nu faktiskt helt klar med min packning vilket känns skönt. Och väskorna väger 22,5, 23 och 10 kg, precis som de får. Ingen övervikt här inte! Mitt rum ser numera ut som ett obehagligt mentalsjukhus eller fängelsecell... Om någon av er som ska hit nästa år får rum 11B och läser bloggen får ni gärna höra av er! :) Och ta väl hand om rummet...
 
Nu gör vi väl inte så mycket. Ser på film i zebra en sista gång och äter upp all mat som folk haft lagrade på rummen. Stämningen suger som förväntat och det finns inget att göra åt det. Det är så jävla ovärt att vårt år är slut nu. Vi hade det bästa året i våra liv och det är över nu. Det enda man kan göra nu är väl att på något sätt försöka komma underfund med det och acceptera det men det är lättare sagt än gjort. För tillfället känns allt bara skit.