Miriam i Kenya

En massaj i traditionell röd dräkt pratar i mobiltelefon. Han står stilla, omgiven av skyskrapor och flickor med åtsmitande jeans, i Nairobis bultande storstadspuls. Nairobi ligger nästan mitt i Afrika och liknar mycket lite schablonbilden av Afrika – i alla fall inte vid första ögonkastet. Då ser man de breda boulevarderna, höghusen, unga som lyssnar på hiphop, dånande stadsjeepar och affärsfolk i välpressade kostymer. Sedan märker man trängseln. Får syn på gatu­försäljarna. De överfulla minibussarna – matatuerna som de kallas – vars förare aldrig lyfter handen från tutan. Nairobi är en av den afrikanska kontinentens få storstäder. För den som gillar att studera männi­skor är staden en skattkammare.

 

Trafikljuset vid övergångsstället visar grönt för gående. Det bekymrar inte en stinkande lastbil eller två gula före detta London-taxibilar. En minibuss med dånande afropop och blått diskoljus bakom matterade vindrutor bryr sig inte ens om att sakta ner. Det är inte så länge sedan Nairobi fick trafikljus i stadens mest trafikerade korsningar, och få bilister tar dem på allvar.

 

I stadens centrum, på Kenyatta Avenue, ligger eleganta byggnader från kolonialtiden sida vid sida med höghus och monument över Kenyas självständighet. Det är inte helt lätt att föreställa sig att Nairobi fram till slutet av 1800-talet var ett vattenhål för massajerna och deras boskap.

 

Det var närmast en tillfällighet att vattenhålet utvecklades till stad. Britterna, som var igång med det enorma järnvägsbygget mellan Uganda och kusten, fick behov av en knutpunkt och ett provianteringsställe ungefär halvvägs. Nairobi blev snabbt en magnet för äventyrare, handelsmän och pionjärer och ersatte 1907 Mombasa som kolonins huvudstad.

 

I dag är Nairobi Afrikas ohotade metropol mellan Kairo i norr och Johannesburg i söder, med samma mångfald av nationaliteter, stammar och religioner som för hundra år sedan.

 

Här finns kvinnor i storblommiga klänningar med puffärmar och konstfärdigt uppsatt hår. Och kvinnor i keps och tajta jeans med tatueringar på bara skuldror. I kontoristernas uniform ingår blanka svarta skor och korta linnebyxor med breda slag. Somaliska kvinnor har färgsprakande huvuddukar och hennafärgade handflator. Och kostymklädda affärsmän talar i sina mobiler som överallt annars.

 

Stölder och rån gav Nairobi öknamnet Nairobbery, men i dag är staden säkerhetsmässigt betydligt bättre än sitt gamla rykte. I Nairobi finns hela Afrika, åtkomligt och intressant." 

 

Idag om 11 timmar lämnar jag denna plats som, så som Fanny uttryckte det igår, "blivit mer hem än det hem i Sverige". Klockan 08.50 den 2:a juni landar vi i Stockholm så då ses vi

 

10 månader och 290 dagar senare