Miriam i Kenya

Hejhej!

 

Igår avslutades skol-dagen med nationella prov i franska vilket var typ det svåraste provet någonsin. Blööääää för franska. Efter skolan tog jag det lungt och gjorde mig sedan i ordning för att åka iväg 16.30. Då skulle vi överraska Emma med att köra hem till hennes syster Manda som bor här nu och som gick på SSN förra året. Där hade de gjort det jättefint med ballonger och bål och vi hade det väldans trevligt!

Efter att ha varit där i någon timme fortsatte vi med att åka till Zen Garden där vi blev placerade i ett privat rum som var sjukt fint och mysigt. Vi åt en massa god mat som var en perfekt avslutning på dagen.

 

Idag hade vi bara en lektion på morgonen eftersom att Zanna ställt in engelska-lektionen. Jag pallrade mig upp till lektionen och gick och la mig direkt när den var klar. Ebba väckte mig vid 13-tiden och det tog en tag innan vi klurade ut att jag varit på första lektionen men gått och lagt mig efter den haha. Lätt att bli förvirrad när man är nyvaken... Nu har jag sett ett avsnitt av Hart Of Dixie och nu ska jag ta tag i min svenska-redovisning och samhälls-redovisning.

För det mesta skriver jag om allt det underbara vi gör här, om min vardag och lite allmänt om vad som poppar upp i skallen. Jag väljer gärna att utesluta att skriva om terror-situationen därför det är ju så tråkigtatt behöva förstöra bilden av ett sådant underbart land som Kenya. Vill ju inte att alla svenskars förutfattade bild av Afrika som en kontinent av fattigdom och problem ska bekräftas. Men, för att vara ärlig mot er så blir terror-hoten allt mer skrämmande. Jag nämner sällan att vi inte kan gå och köpa vår choklad eller tandkräm på Nakumatt därför det är förbud att gå till Junction på grund av förhöjda säkerhetsåtgärder. Jag nämner sällan att vi väljer att promenera till Toi därför att två lokalbussar, likadana som vi brukar åka med, alldeles nyss sprängts på Thika Road 13 km från skolan. Jag försöker att inte tänka så ofta på att människor dör då och då i stadsdelen Eastleigh som är värst drabbad av attentaten eller att vi hade planerat att äta middag på Westgate den 21 september, samma dag som attentatet inträffade. Jag nämner inte dessa saker därför att de blivit en vardags-grejj som man helt enkelt vant sig vid, hur konstigt det än må låta. Vi får mail var och varannan vecka om förhöjda försiktighetsåtgärder, mail som inte ens våra föräldrar får, med info som skolan får från ambassader och andra pålitliga källor. Anledningen till att jag försöker att förtränga allt detta är därför att jag ju inte kan gå omkring och vara rädd hela tiden. Då vinner ju terroristerna på något sätt. Och jag vill ju inte heller vara rädd därför jag älskar det här landet så mycket.